De börjar precis innanför parkens entréport. Stentrapporna. Noga uthuggna för att passa en mänsklig fot och trappsteg för trappsteg tar de dig upp på flera 1800-meterstoppar. De är slitna och nergångna. Av människor, som under årets gång har gått upp och ner. I dag åker alla turister kabinbanan upp, för att där se de unika stenformationerna och de låga molnen som nästan alltid ligger som ett täcke i dalarna.
Mount Huangshan, eller Gula bergen, som ligger i provinsen Anhui i östra Kina, är ett av landets mest besökta naturområden. Men även om de inhemska turisterna kommer i massor med bil, tåg eller flyg hit så är de utländska besökarna få vilket gör området relativt okänt utanför Kina. Kabinen susar ljudlöst förbi över våra huvud, saktar in och försvinner in i kabinhuset. Förmodligen är det fullt av kineser inne i huset som väntar på att få åka upp. Kön sträcker sig i alla fall långt utanför ingången och börjar nere i backen. Människor i ett enda stort myller trängs, och när kabinen ger sig av uppför berget märks det knappt att kön blivit kortare. Vi tar oss snabbt förbi myllret, kön och kabinhuset och tar våra första kliv i stentrappan.
Vi passerar den ena bäraren efter den andra. Små och tunna, men seniga och med tydligt markerade vadmuskler går de lätt uppför trappan. Över axlarna har alla en trästock av bambu med last som hänger längst ut på båda sidor. Påsar full av majs, 50 liters dieseltunnor, lådor med fisk. Ikväll ska det serveras färsk sik på det fyrastjärniga hotellet Beihai Hotel, som ligger 1630 meter over havet. Beslutsamt går de steg efter steg utan att vackla. Ibland stannar de en kort stund för att vila.
Jag, som har vägrat tro guideböckernas beskrivning av trappor precis överallt, börjar inse att det stämmer. Det finns 72 toppar över 1000 meter och även om man inte kan gå upp på alla så har kineserna har byggt trappor överallt. Det finns inte tillstymmelse till stig någonstans. Stentrapporna tar dig upp på de tre högsta topparna, Lotus Peak, 1864 meter, The Heavinly Capital Peak, 1830 meter och The Bright Peak, 1860 meter.
Efter ungefär en timmes vandring tar vi en fikapaus. Då möter vi en småfet ung kines med bar överkropp. Generad ursäktar han sig och tar snabbt på sig sin vita pikétröja. Han blev nog lika förvånad som oss över att det finns fler som valt att gå upp till toppen. På knackig engelska berättar han stolt att hans hobby är att bestiga berg och att han varit uppe på många runt om i Kina. Efter en snabb titt på hans utrustning: vit piké, beige chinos, svarta lackskor och en axelremsväska konstaterar jag att den svenska prylhysterin känns överflödig.
Efter nästa krön blir träden mindre och glesare. Så småningom finns inga och vi ser klippformationerna desto tydligare. Nu dessutom ovanför molnen. Jag förstår Xu Xiake, den erkände kinesiska geologen, som efter att ha rest runt i Ming Dynastin utnämnde Huangshan till det bästa och vackraste av alla bergsområden. Han är dock inte ensam om att gilla de gula bergen, och sedan 1990 finns området med på Unescos världsarvslista.
Efter tre timmar når vi en av topparna. Kabinbanan når också hit och vi är inte ensamma längre. Vi försöker välja en väg som inte så många går och hoppas ha hittat en avstickare. Till en början verkar det så. Vi passerar den stora berömda Flyed-Over Stone, som ser ut som den ska rasa och syns på långt håll runt om i området. Efter ett tag går vi några meter bredvid stigen och sätter oss ner för att fika. Utsikten är enorm. Vi ser säkert 1000 meter ner i dalen och med de branta formationerna uppåt och de kristallblåa varma källorna neråt är inramningen helt magnifik. I ett ögonblick är det helt tyst.
Tystnaden bryts abrupt av en sprakande mikrofon. Bakom oss dyker en guide upp. Med högtalare och en mikrofon i högsta hugg leder hon med gäll röst ett femtiotal kineser längs stigen. Alla har svart kostym och i alla fall fem av dem pratar i mobiltelefon. Ett par meter efter den sista i gruppen kommer en äldre kines i gröna kläder som plockar upp skräp. Känslan är märklig.
Även om det känns frestande att smälla upp ett kupoltält och krypa in så bor vi fyrstjärnigt och äter buffé på kvällen. På hotellet ser vi två andra västerlänningar, faktiskt de enda på hela vandringen.
Rekommenderar fler att besöka naturområden i Kina. För förutom att få uppleva storslagna vyer i en kultur vitt skild från vår egen så fick upplevelsen i Huangshan mig att ännu mer än tidigare uppskatta den orörda, fria och tysta vildmarken i den svenska naturen.
FAKTA: Resväg
Flyg till Shanghai, tåg till Huangshan Shi och sedan minibuss till Tangkou vid bergets fot. Det går även att flyga direkt till Huangshan Shi bland annat från Shanghai och Peking.