Välsvarvade vader tyder på stark löpkultur

Den andra helgen i november står San Sebastián still. Eller inte de drygt 22 000 löpare som springer den klassiska halvmaran Behobia, men alla andra. Längs hela den 21 kilometer långa banan står åskådarna uppradade, de baskiska flaggorna vajar och folk är som auforiska. Löpning är stort i San Sebastián.

Etiopiern Abrha Milaw Asefa vann årets Behobia på tiden 1:02:57, vilket i sig inte är någon märkvärdig tid på en halvmara. Men nu är inte heller Behobia vilken halvmara som helst. Den kuperade banan är en utmaning och det två topparna, Gaintxurizketa efter 8 kilometer och Miracruz efter 17, har knäckt många löpare som har gått ut för hårt. 80 och 50 meters stigning låter i sig inte särskilt jobbigt, men stigningen upp till Gaintxurizketa är nästan två kilometer lång. Och seg. På toppen väntar belöningen; åskådarna, som givetvis trivs där löparna är som mest trötta.

Starten går i den lilla orten Behobia alldeles vid franska gränsen och banan går igenom många små orter, Irun, Ventas, Lezo och Pasajes bland andra, på vägen mot målet mitt inne i San Sebastián. Redan före start märks att detta inte är ett lopp som alla andra. Trots att 22 000 löpare är där varav många är nervösa inför vad som kanske är årets utmaning är stämningen och atmosfären avspänd. Det är så där lagomt spanskt oorganiserat. Fast tror inte att det är ett oorganiserat lopp med spanska mått mätt, absolut inte. Det anses vara ett av de mest välorganiserade i Spanien. Men med svenska mått mätt och i jämförelse med den superduperorganisation som finns på exempelvis Göteborgsvarvet eller Vasaloppet. Där är vi bäst i världen.

De flesta hejar och vill bli fotograferade. Peppar varandra. Många springer år efter år efter år och vill slå sin tid. Givetvis. Mål på svenska, meta på spanska och helmuga på baskiska. Några nya ord som kan vara bra att känna till. Pratade med en bask som sa att han kunde ett ord på svenska: ”nummerlappar”. Det kan också vara bra att känna till. Det som slog mig när jag gick runt vid starten innan loppet var att väldigt många såg väldigt vältränade ut. Många välsvarvade vader är ett bevis på den löpkultur som finns i Baskien och i San Sebastián. Behobia är ett viktigt mål för många, stadens marathon sista helgen i november är ett annat och därutöver finns en mängd olika lopp att välja mellan mer eller mindre varje helg.

Givetvis är klimatet en viktig anledning till de välsvarvade vaderna. Det är sådär lagom varmt på sommaren och sådär lagom kallt på vintern: Sällan mer än 25 grader och sällan kallare än 10. Året om. Och ja, det regnar mycket. Och ja, du kommer att bli ifrånsprungen på strandpromenaden eller på någon av alla löpstråk i staden. Folk springer nämligen fort, riktigt fort. Löpkulturen är stark och att stadens turistbyrå nu satsar på att marknadsföra San Sebastián som just löpstad är ingen slump. Och de erbjuder en guidad stadsrundtur springandes, där du dels får se stadens sevärdheter men även får tips om var det är bäst att springa och sedan blir du givetvis upplyst om var du äter och dricker gott efter att du har sprungit. Det är minst lika viktigt som själva löpningen.

Gillar du god mat och dryck är San Sebastián paradiset. Staden är en gastronomisk huvudstad med fler michelinstjärnor per capita än någon annanstans, vilket mycket beror på folket och den sociala kultur som finns i staden. Allting kretsar kring maten. Även löpningen. Och kvällen efter Behobian var samtliga restauranger fulla med nöjda löpare, som mer än gärna unnade sig ett glas rött eller vitt. Givetvis. Och morgonen efter var strandpromenaden lika full av löpare som vanligt. Nästan i alla fall. Det var inte så konstigt, bara två veckor återstod till årets marathon.