Svansjön – Tjajkovskij på gatan

– Svansjön som aldrig förr när Fredrik “Benke” Rydman regisserar

Några veckor har gått sedan Fredrik “Benke” Rydmans Svansjön hade premiär. Några galna veckor. Intensiva och hektiska. Han jämför skapandet av en föreställning med att skaffa barn och efter att ha haft föreställningen som en idé i huvudet under år är den helt plötsligt verklig. Lite som när ett barn kommer till världen. Fredrik vet, han har två som han ska vara pappaledig med i vår.

Själva idén föddes bland vita pälsar i en vintagebutik i London sommaren 2009. Pälsarna liknande svanar och Fredrik tänkte och tänkte och tänkte och helt plötsligt var det självklart. Han såg schablonbilden av prostituerade och heroinet som en vanlig orsak till det och storyn började falla på plats. Men att göra om baletternas balett, som många kallar Svansjön, till en pjäs av idag var inte lätt. Många uppsättningar har gjorts men samtliga har i mångt och mycket varit väldigt lik sitt original. Fredriks är inte det. Han hoppas dock att Tjajkovskij skulle ha gillat hans Svansjön.
– Tjajkovskij verkar ha varit en framåtsträvande och modern person och jag tror särskilt att han skulle uppskatta musikaliteten i min Svansjön, säger Fredrik.
När Fredrik kom hem från London och lyssnade på originalmusiken hittade han genast partier som passade in i storyn, “som om Tjajkovskij tänkte på droger när han skrev den”. Med Fredrik vill ha något nytt och tog de klassiska partierna och blandade med nyskriven musik, av bland andra Salem al Fakir och Moneybrother. Det är något som ständigt återkommer i föreställningen, blandningen av det klassiska och det moderna. Stilrent och vackert men samtidigt urbant och rått.
– Svansjön är lite av klassikernas klassiker och det har märkts på folks förväntningar. Men jag har gjort min grej helt och hållet och ingen annan har gjort en modern version på det här sättet tidigare, säger han.
Och nog är det en modern version, med en touch av Bounce och han har rätt, den här versionen av Svansjön liknar ingen annan. Samhället, drogerna och våldet karakteriseras av de 10 dansarna varav Fredriks gamla Bouncevänner Ambra och Jennie är två.
– De är så jäkla bra och jag tänkte på dem när jag gjorde rollerna.

Bounce som dansgrupp finns inte längre men de “hänger fortfarande”. Särskilt Fredrik och Jennie som driver House of shapes, dansstället på Söder. Där dansar Fredrik, vilket han inte gör i Svansjön.
– Det fungerar inte att stå på scenen och samtidigt göra en sådan här grej. Du missar alldeles för mycket i koreografin om du själv dansar. Och med tanke på hur mycket jobb det har varit in i det sista var det rätt beslut att stå vid sidan om den här gången, berättar Fredrik, som inte haft Svansjön som sitt enda projekt på sistone.
Han har även koreograferat musikalen Romeo & Julia som fortfarande spelas på Göta Lejon. Där dansar han också. Dessutom är han regissör och koreograf för Lena Philipssons pågående En drömshow på Cirkus.
– Jag är fortfarande en dansare i allra högsta grad även om jag känner att karriären börjar ta slut. Det är fortfarande kul att dansa och så länge det är det kommer jag att fortsätta. Det är bra att blanda lite och ibland dansa och ibland bara regissera.
Fredrik trivs med att stå vid sidan om och att vara delaktig i samspelet mellan dansarna och mellan alla andra som är inblandade i en föreställning. Svansjön har varit hans drömprojekt på många sätt. Han kallar det till och med sin bästa jobbperiod någonsin. Och alla som känner till Bounce och Fredriks karriär vet att han har gott om roliga jobbprojekt på sitt cv. Och garanterat nya och spännande projekt på gång. Men inte än på ett tag. Först ska han ta det lite lugnt och vara ledig i jul och sedan väntar en pappaledighet som han ser fram emot.
– Det tar sin kraft det också, men är jobbigt på ett annat sätt.