Att nästan 2 000 sovjetiska soldater levde i Bergslagens skogar under andra världskriget är ett okänt blad i historieböckerna för många svenskar. Men inte för de boende i Skinnskatteberg som hade lägren i Krampen, Baggå och på pensionat Udden alldeles nästgårds. När soldaterna i hemlighet utlämnades till Sovjet 1944 trodde många av Skinnskattebergsborna att de åkte mot en säker död. Men alla dog inte. I Hans Lundgrens bok Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget berättar en av de sovjetryska soldaterna om sina upplevelser.
Just den här novemberdagen är ovanligt mörk. Dimman är tät och regnet hänger i luften. Strax före Riddarhyttan, på Västmanlands högst belägna väg, snöar det. Mycket. Det blir svårt att urskilja konturer i skogen. I den skog där ett dystert kapitel i vår historia utspelade sig på 40-talet. Det som många minns men få vågar prata om. Det som tystats ner uppifrån och som det bara skrivits sporadiska artiklar om. Tills nu.
HANS LUNDGREN OCH Västmanlands läns museum har i många år sökt fakta bland gamla minnen och fotografier från rysslägren. Resultatet av arbetet heter Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget och boken ska släppas vid en ceremoni vid Krampens före detta järnvägsstation. Det är öde och tomt i Riddarhyttan. Inte en bil så långt ögat kan nå. Jag svänger mot Köping och passerar Aronsberg. Bil efter bil dyker upp och vid vägskylten Krampen 1 blinkar de höger.
Järnvägen är kvar, men det är också det enda. Järnvägsstationen, som var byggd i samma stil som stationshuset
i Västanfors, är borta. De flesta husen är borta. Och det som var det största rysslägret i Sverige är också borta. Nedbränt eller bortfört. I dag återstår endast en tvättstuga, som låg granne med järnvägsstationen, och ”rysskällaren”.
CEREMONIN SKER ETT stenkast från källaren som är halvt överväxt med grön mossa. Två stora marschaller lyser upp och när den ryska kören Med sången genom livet sjunger stämmer några besökare in. Över 50 personer har hittat hit. Alla med relation till ryssarna. Några träffade dem. Andra har läst om dem. Historien fascinerar många. Däribland Hans Lundgren som forskat i ämnet i drygt 10 år.
– Det började med hjälmen, säger han och sneglar på den rostiga soldathjälmen som numera har sin plats på museet.
– Den är tysk och min far och jag hittade den i Krampen när jag var 17 år gammal.
HANS VISSTE INTE att hans pappa tog hand om hjälmen förrän han av en slump hittade den i sin mammas källare för tio år sedan. Då väcktes intresset och Hans började forska.
– Hjälmen var ingen trofé utan kom till platsen efter kriget. Krigsskrot togs om hand i Kolsva och det troliga är att hjälmen skulle dit men att den kommit på villovägar. Hur vet jag inte.
ARBETET RESULTERADE I artiklar i Upsala Nya Tidning. Många och långa. Att det under årens lopp skrivits så lite om rysslägren är förvånande, säger Hans vid ceremonin i Krampen. Folk nickar instämmande. De nickar också när han säger att många ryssar dog.
– Men att samtliga ryssar avrättades stämmer inte, säger han.
De hemvändande sovjetiska soldaternas öde har länge varit okänt. Nedtystat. En av dem som länge har undrat är Elsa Svensson, som då hette Persson. 1943 träffade hon Anatolij Emets, som efter att ha stridit vid fronten, blivit tillfångatagen av tyskarna och därefter rymt på väg till ett tyskt fångläger i Norge, hamnade på lägret i Abborrtjärn, söder om Ludvika.
Efter en rad tillfälligheter fick Hans reda på att Anatolij Emets var i livet och kort efteråt åkte han för att intervjua honom. När Hans kom till Ukraina hade Anatolij Emets skrivit ett 85 sidor långt dokument som han kallade sitt testamente. De minnesanteckningarna har haft stor betydelse för Hans arbete och de redovisas också i boken. Ett år efter att Hans gjort intervjun åkte Anatolij Emets till Sverige, där han träffade sin Elsa och deras gemensamma 50-årige son. Sonen är inte det enda barnet som inte fick lära känna sin pappa. Enligt Hans Lundgren finns det minst 30 personer i trakten vars fäder var ryska soldater.
SAMTIDIGT SOM HANS berättar om alla människor som varit betydelsefulla i arbetet med boken dundrar ett långt godståg förbi. Kort därefter kommer ytterligare ett. Det stannar. Står stilla ett tag innan det sakta rullar vidare genom skogen. Hans fortsätter prata. Han berättar om vägen vi står på och när ryssarna byggde den. I boken finns både bilder på den i dag öde vägen och en färgbild på den då livliga vägen med baracker och bostadshus. Många personer har varit viktiga för att få fram de 70 historiska bilderna som en del är unika.
Jon Martin Karlsson i Baggbron är kanske den viktigaste. Han fotograferade och blev god vän med många av de sovjetiska soldaterna. Jon Martin hade en cykelbutik och eftersom en cykel var bland de första ryssarna ville köpa för sina intjänade pengar besökte de honom. Jon Martin är en av de upp emot 60 personer som intervjuats i arbetet med boken.
EN SOM INTE intervjuats men minns ryssarna är Erik Bragner i Färna.
– De var tokiga i att cykla. Jag mötte dem ofta när jag kom i lastbil på den smala vägen. Då styrde de rakt ner i diket, berättar han.
Erik hade dock ingen närmare kontakt med ryssarna. Det fick han inte.
– Men en gång var vi tvungna att gå in i matsalen vid Krampenlägret och dricka vatten. Då stod det två vakter bredvid och vi fick inte tala med någon.
84-årige Erik Bragner, som då bodde i Öster Flena utanför Färna, säger att det var mycket hysch hysch och ingen visste att det fanns läger överallt.
– Jag är nog en av de sista här som minns, säger han och det stämmer.
Generationen som upplevde rysslägren och som kan berätta om minnen därifrån håller på att gå ur tiden. Flera av personerna som Hans har intervjuat i boken lever inte längre. Anatolij Emets är en. Jon Martin Karlsson är en annan. Erik Bragner har inte hört så mycket om rysslägren på senare år, men för ett tag sedan försökte han besöka rysstenen.
– Jag hittade den inte. Jag åkte och åkte, men nej.
SJÄLVA RYSSTENEN LIGGER en knapp mil från Krampen. Jag kör och kör längs ryssvägen som slingrar sig fram genom skogen. Tanken slår mig igen. Placeringen av rysslägren var noga utvald. Mitt i skogen så långt från de svenska folkhemmen som möjligt eftersom ryssarna skulle ha så lite kontakt som möjligt med det svenska samhället.
Efter en bit stannar jag eftersom jag tror jag har kört förbi. Går ut och hör ett tåg mullra i bakgrunden. Närheten till järnvägen och till Gävle hamn där utlämningen skedde var också avgörande. Jag fortsätter köra och rätt vad det är dyker den upp: Rysstenen. Där det varje år tänds ljus för att hedra minnet av ryssarna. Trots att stenen är halvt täckt av grön mossa ser man bokstäverna CCCP och stjärnan med hammaren och skäran. Ryssarna ville att vi skulle minnas. Att vi skulle forska i vad som hände dem, precis som Hans Lundgren och Västmanlands läns museum nu har gjort. Ryssarna visste vad som väntade dem i sitt hemland och det gjorde regeringen också. Ändå blundade ministrarna.
Att Erik Bragner aldrig hittat stenen är inte konstigt. En liten blå skylt med texten kulturminne vid sidan av vägen är den enda vägvisningen. För att guida besökare vid Krampen har länsmuseet satt upp nya skyltar. Inte bara med information utan bilder på soldaterna, människorna. Kören står alldeles bredvid skylten med de unga männen och sjunger. Vera Rolander sjunger med. Efter ceremonin berättar hon att de sjöng ryska sånger från krigstiden. Om flickor som skriver till sina saknade pojkar. Det var många tjejer härifrån som skrev brev efter att ryssarna försvann 1944. Ingen fick svar.
Elsa Svensson var en av dem och Anatolij berättar om deras avsked i boken: ”Genom tårarna sade Elsa till mig: ’Skriv, och kom tillbaka!’ Anatolij skrev, men breven kom aldrig fram.
I GULAG, DE sovjetiska arbets- och interneringslägren, rådde total censur. Anatolij försökte även skriva brev när han långt senare blev ”fri”, men det var omöjligt. Att i stort sett ingen i trakten hörde något från någon av sina ryska vänner gjorde att alla förstod, eller trodde att de förstod: Samtliga måste ha dödats när de kom tillbaka. Så har det sagts, i närmre 60 år. Tack vare boken och Anatolijs berättelse får vi nu en annan bild av vad som hände. Hans Lundgren gjorde boken i rätt tid. I dag finns bara Anatolijs testamente kvar. Men hans minnen lever vidare i det och det kommer att tändas ljus vid rysstenen i många år framöver.
LÄGREN
Det fanns sju läger i Sverige som tog emot sovjetiska soldatflyktingar: Krampen, Baggbron, Baggå, Abborrtjärn, Byringe (Strängnäs), Lissma (Stockholm) och Storvreta (Uppsala). Vid andra världskrigets slut öppnades ett läger utanför Gävle.
BOKEN
Krampen – Ryssläger i Sverige under andra världskriget ges ut av Västmanlands läns museums eget förlag. Museichefen Carl-Magnus Gagge och Anette Rattfelt har varit redaktörer. Anette Rattfelt har haft en viktig roll och hittat många av de 70 bilder som fi nns i boken. Dessutom finns ett flertal historiska dokument i boken. Skinnskattebergsbon Magdalena Danielsson har gjort många av intervjuerna i boken.
HANS LUNDGREN
Författaren arbetar till vardags på Upsala Nya Tidning, som lokalredaktör i Heby kommun. Genom ett initiativ från Västmanlands läns museum fick han möjlighet att under två månaders ledighet skriva klart boken: Ryssläger i Sverige under andra världkriget. Arbetet med boken har dock pågått under 10 år.